Musiken i Wozzeck är imponerande till sin konstruktion, men det är egentligen ganska ointressant. Känslorna kommer alltid först, menar Roland Kluttig som dirigerar verket på NorrlandsOperan.
Roland Kluttig växte upp i Händels födelsestad Halle i Östtyskland. Som tonåring tog han pianolektioner och var med i kompositionsklubb för ungdomar. Kanske var det där han råkade snubbla över ett nothäfte med Wozzecks sångstämmor.
En kväll satte han sig vid pianot och började klinka efter noterna. Det var svårt, bortsett från ett parti i slutet, adagiot i d-moll, där operans tragik verkligen har nått sin spets.
- Jag spelade det om och om igen. Jag kunde inte få nog. Fram till det stället är musiken väldigt tät och kompakt, och så plötsligt detta - ett lugn med en massa rymd. Det var som att det beskrev lidandet i sin renaste form. Ett slags requiem, säger han.
I dag är Wozzeck den opera som Roland har sett allra flest gånger, och han har upptäckt nya saker i den varje gång, framförallt i musiken.
- Den är komplicerad så till vida att det är mycket som händer samtidigt. Man uppfattar bara en del av det när man hör den för första gången. Ändå är det musik som genast griper tag om en. Lyssnar man noga kan man höra hur det dyker upp marscher och folksånger mitt i alltihop. Framförallt är det emotionell musik.
Operans kompositör Alban Berg (1885-1935) ingick i Andra Wienskolan, en grupp kompositörer i början av 1900-talet med Arnold Schönberg som förgrundsfigur. Gruppen skrev musik som bröt mot 1800-talets romantik och deras bidrag till musikhistorien har varit stort. Det var de som först började skriva musik med tolvtonsteknik, så kallad atonal musik där grundtoner har en underordnad betydelse. Man kan kalla det musik som frigjort sig från kravet på traditionella, lättföljda melodier.
För att vara en dirigent som sysslar mycket med modern och samtida konstmusik, är det en aning förvånande hur Roland Kluttig reagerar på just begreppet "atonal".
- Usch, det låter som en sjukdom eller ett skällsord! Som att musiken skulle vara omusikalisk på något vis, vilket förstås är helt falskt. Det här är väldigt kommunikativ musik och den talar ett mänskligt språk. Visserligen inte så att vi kan nynna eller vissla melodierna efter första gången vi har hört dem, men ändå!
Roland Kluttig tycker det är mycket mer relevant att kalla musiken i exempelvis Wozzeck expressionistisk. Alban Berg och hans gelikar hade ett starkt samband med den visuella konströrelse som pågick under samma tid. En modernistisk rörelse som inspirerades av Edvard Munchs Skriet.
- I både Schönbergs och Bergs musik är just den expressionistiska kvalitén väldigt stark och därför är det mycket viktigare att tala om den än om konstruktionen bakom. Även om konstruktionen förstås är enormt avancerad, säger Roland.
Har du något råd eller tips till publiken angående musiken, något vi bör tänka på när vi sitter i salongen?
- Det kommer inte att låta "enkelt" - men försök att inte analysera musiken medan du sitter där, lyssna i stället. Öppna dina sinnen och historien kommer att drabba dig med musiken som hjälp.
Text: Hanna Kangassalo
Skriv ut