Innan fyrtio år fyllda har operasångaren Fredrik Zetterström redan sjungit de flesta av sina drömroller. I och med titelrollen i Wozzeck slår ännu en dröm in. Men den tar på krafterna, inte minst vokalt. För att rensa skallen lyssnar han på Sven-Ingvars.
- Det är en fruktansvärt krävande roll, jag har aldrig varit med om någonting liknande faktiskt. Jag är på scenen nästan hela tiden och så är det förstås en kämpig gestalt att komma innanför. Men det är framförallt det vokala. Den här sången innehåller allt: det är lätt, lyriskt och fruktansvärt dramatiskt ibland, lågt och högt - full satsning hela tiden. Men det går bra, riktigt bra!
Vi träffas i NorrlandsOperans personalkantin där Fredrik
Zetterström slängt i sig en snabb lunch mellan uppsjungning och
repetition. I sitt yrke har han suttit i personalmatsalar och
sjungit på scener i de flesta av Nordens opera- och konserthus, men
också på andra håll i världen, i Chicago till exempel. Han reser
för jämnan och den lilla fritid som blir över tillbringar han med
sin sambo och sin tioåriga dotter i Stockholm.
När han själv var i hennes ålder började han som gosskörsolist på
Kungliga Operan. "The rest is history". Hur det kom sig att han
hamnade där har han svårt att svara på.
- Ingen i min familj jobbade med musik. Det bara föll sig så.
Fredrik har sjungit de flesta av operalitteraturens stora barytonroller, senast i Wermlandsoperans uppsättning av Wagners Ringen. Han funderar noga när jag frågar om han har kvar någon drömroll.
- Nej, jag har nog gjort de flesta. Det jag drömmer om nu är att göra om dem och göra dem bättre.
Har du någon relation till Wozzeck sedan förut?
- Jag såg den på operan i Stockholm när jag var 12-13 år, så jag var tidigt ute. Jag minns att jag blev otroligt tagen av d-mollstycket i slutet, det är bedårande vackert. Resten av operan var väl lite väl krävande för mig i den åldern. Det är nu i vuxen ålder jag kan ta den till mig.
Hur skulle du beskriva din musiksmak utanför
jobbet?
- Fruktansvärt simpel, speciellt under Wozzeck, då vill jag rensa skallen med någonting helt annat. Sven-Ingvars Frödingskiva till exempel. På vägen hit i morse lyssnade jag på Raf, en italiensk popstjärna. Jag lyssnar verkligen på allt. Men jazz är jag inte så jätteförtjust i, trots att jag har försökt.
Varför tycker du att man ska gå och se den här operan?
- Det är ett av de viktigaste musikdramatiska verken. Tonspråket är helt banbrytande och dessutom är det en engagerande opera. Det låter som en klyscha, men den tar upp ämnen som alltid är aktuella - utanförskapet, mobbingen. Och så ska man se den för de goda artisterna förstås.
Till sist. Som operasångare är din röst ett ovärderligt verktyg. Vilken är din bästa kur mot en borttappad röst?
- En dekokt på honung, ingefära och citron. Och att inte sjunga Wozzeck!
Text: Hanna Kangassalo
Skriv ut