Kerstin Berggren

Kerstin Berggren Foto: Maria Strandlund

Med sin härliga personlighet, enorma kunskap och intresse har Kerstin Berggren berikat oss med massor av fina kultureportage. Hon kom till Umeå som ung journalist i början av 70 talet. Helt utan kunskap om opera, enligt henne själv, men med ett stort intresse kom hon att följa etableringen av NorrlandsOperan alldeles från början. Hennes spännande historia och några av hennes många minnen härifrån, berättar hon med egna ord om här:

För mig har Norrlandsoperan haft stor betydelse för mitt arbete på Sveriges Radio under dryga 40 år. När jag idag tittar tillbaka på alla de kulturdokumentärer, reportage och radioprogram som jag gjort under åren så blir det verkligen tydligt.

Varför skulle Umeå ha en opera?
När jag som mycket ung journalist kom till Umeå i början av 70-talet visste jag ingenting om opera. Det närmaste jag kommit var Lille Petters resa till månen på Kungliga Operan i Stockholm någon gång i slutet av 50-talet. Det var därför med stort intresse jag kom att följa etableringen av Norrlandsoperan i Umeå redan från början.

Stridens vågor svallade höga i stan 1974 när Arnold Östman drog in med sitt gäng sångare, fast beslutna att satsa på hög kvalitet redan från början.

-– Varför skulle en stad som Umeå ha en opera? Inte kunde väl norrlänningarna förstå sig på något dyligt? Och att dessutom ha mage  att kalla den Norrlandsoperan var ju bara helt befängt!! –Här vill vi ha kultur för folket och inget annat! 

Ja så kunde det låta från många håll, och det gick åt mängder av rullband för att fånga den intensiva debatten.

Dessutom fick Norrlandsoperan starta  helt utan musiker- en helt bisarr situation som efter ett år fick operachefen Arnold Östman att hota med avgång. En opera utan orkester var ingen opera alls, enligt honom och han föreslog det nya namnet ”Norrländska sånggruppen med piano”.

Allt eftersom åren gick tillkom fler och fler musiker, och när jag idag tittar ut över orkesterdiket och ser hela symfoniorkestern så känns dessa avlägsna år på 70-talet verkligen som en fläkt från ett annat århundrade – vilket de ju också är.

Det var så trist att klockorna stannade
Norrlandsoperans första stora uppsättning var Rossinis opera Italienskan i Alger som hade premiär på min födelsedag våren 1975. En verkligt kul och spännande föreställning av hög klass. Senare samma år spelades samma opera i London och jag begav mig glatt till ENO, English National Opera – bara för att inse att deras Italienskan i Alger var så tråkig och dammig att klockorna stannade.

För mig blev det en viktig lärdom som fortfarande gäller i allra högsta grad: Det är inte storleken eller placeringen av operahuset som avgör hur bra föreställningen är – det hänger helt på de skapande konstnärerna.

Jag har sedan dess sett många uppsättningar av samma opera dels i Umeå och dels  på något av de stora operahusen i världen och kunnat notera att Norrlandsoperan håller stilen.

Tjutande sirener förhöjde
Så här i backspegeln är det ju bara att konstatera att  den ekonomiskt bistra verkligheten trots allt ibland bidrog till att faktiskt förhöja upplevelsen. När t ex föreställningarna spelades i gamla Folkets Hus hörde det ju till vanligheterna att all trafik utanför gjorde sig påmind. Och att höra tjutande sirener när ambulanserna kom dånande, just när operaprimadonnan höll på att dö på scenen var onekligen effektfullt.

Eller som när en av klappstolarna gick i tusen bitar under ett genrep av Madame Butterfly i Black Box  och ena huvudpersonen for i golvet med dunder och brak. Dirigenten  slog av och då var det inte bara jag som fick uppbåda alla krafter för att inte explodera av skratt, med hänsyn till de medverkande på scenen. Pausen efteråt var en enda lång hissnande skrattfest bland den minglande genrepspubliken. 

När djävulen klev ut svimmade man nästan
Det är omöjligt att rangordna alla de operaföreställningar som passerat Norrlandsoperans olika scener under 40 års tid, men om jag bara skulle plocka ut några av många favoriter som fortfarande finns kvar på näthinnan så är det – utan inbördes rangordning:

Faust, från 1989 med Hillevi Martinpelto och Viveca Anderberg som alternerade i rollen som Marguerite. Lars Åke Thessmans scenografi och Lars Östberghs ljus var helt magiskt. När djävulen klev ut genom den svarta väggen, som bestod av resårer, nästan svimmade publiken.

Hästen och Gossen av Jonas Forssell från 1988, som bygger på en text av Sara Lidman, är också en helt oförglömlig föreställning med en svindlande scenografi och snurrande scen. Att under arbetet se Jonas sitta med sitt enorma, handskrivna partitur var även det en upplevelse. 

En lång rad nyskrivna operor har sett dagens ljus under dessa 40 år och när det var dags för premiär på Fortunato 1993 av den skotske tonsättaren Ian Mcqueen var det så att tiden nästan stannade. Carina Strandberg och Peter Mattei i två av huvudrollerna fick publiken att dåna av lycka.

Fick ja av unge Mattei
Själv är jag än i dag tacksam för att jag frågade den då mycket unge Peter Mattei, 28 år med två operaroller i bagaget, om han kunde tänka sig att vi kunde spela in litet då och då framöver. Han sa ja och när jag nu tittar tillbaka på mer än 20 års inspelningar, reportage och dokumentärer är han en av världens absolut främsta barytonsångare som sjunger på alla de stora operascenerna. Inte helt fel.

Nästa opera vill ingen missa
Allra sist vill jag nämna ytterligare en av många nyskrivna operor som sett dagens ljus på Norrlandsoperan i Umeå. Poets and Prophetess av Mats Larsson Gothe, där samarbetet med Cape Town Opera var en av många viktiga byggstenar. Under tredje akten var kraften så stor – och vacker – att vi i publiken nästan blåste ur stolarna.

Till hösten är det dags för en ny opera av just Mats Larsson Gothe, Blanche och Marie, som bygger på P. O Enquists roman med samma namn. Jag har följt kompositören en del under komponerandet och när jag tittar i min kristallkula ser jag att det nog kommer att bli en föreställning som ingen vill missa.

/Kersin Berggren, Sveriges Radios Kulturredaktion i P1