Georg Andersson

Georg Andersson är så klart ett känt ansikte i många sammanhang, inte minst som NorrlandsOperans styrelseordförande sedan tolv år tillbaka. Han är också en av dem som för fyrtio år sedan faktiskt såg till att man la grunden för verksamheten här.

Vad säger du om NorrlandsOperan, Georg? Har du något extra roligt minne härifrån?

Intervju_Georg Andersson

– Att vara i operakonstens miljö, följa processen i produktionerna är en mäktig känsla. Symfoniorkestern har bjudit mig på väldigt starka upplevelser musikaliskt. Tänk att vi har detta! Jag har fyllts av ren eufori många gånger när jag lämnat huset efter en föreställning, vi behöver inte åka till storstan för att få allt detta, vi har det här! Det betyder mycket för mig och jag tror att det betyder mycket för andra umeåbor också.

Men hur började allt?

– Jag var viceordförande i Riksdagens Kulturutskott 1974 och var i och med det med och fattade det grundläggande beslutet om starten av operan. Vad det betydde, var att staten skulle delfinansiera 4-5 sångartjänster. Vilket då alltså bestämdes skulle ske.

Operan benämndes i början mest som ”Sånggruppen med piano”. Det fanns inga fasta musiker utan man var hänvisad till samarbete med Regionmusiken – som huvudssakligen bestod av blåsare. Djärva politiker sa dock redan då ”Norrlandsoperan” och sedemera blev det så klart nödvändigt att rekrytera fler musiker, stråkar inte minst.

Hur togs det här med starten av en opera här uppe emot i samhället?

– I Stockholm haglade ganska hånfulla kommentarer kring det här vill jag minnas... Skulle Norrland vara säte för en opera?! Varför skulle man satsa pengar på det, när det ”ändå inte fanns nåt folk här”? Men även här i Umeå var det debatt, där motståndarsidan menade att universitets-Umeå absolut inte behövde nån ”elitkultur”!

Jag satt mitt i det här korsdraget och det var ganska stökigt emellanåt. Men det som var så roligt var att sångarna, som för övrigt höll till i gamla Folkets hus, blev oerhört uppskattade av så många! Och anledningen till det var väl delvis att de sjöng på flera orter, i olika sammanhang, inom föreningslivet osv. Man samverkade dessutom med andra körer och musiker.

Lite på det temat är även ett av Georgs bästa minnen från NorrlandsOperan:

– I slutet av 70-talet framförde körerna i Lycksele Rosenbergs Juloratorium, med inlånade solister från NorrlandsOperan. Bassångaren, Karl-Robert Lindgren som skulle sjunga rollen som Herodes, blev sjuk. Körledaren kontaktade då mig och frågade om jag inte kunde tänka mig att axla rollen. Så klart gjorde jag det! Det är ett fantastiskt roligt minne! Jag hade sjungit mycket i kör, även en del solo i vissa sammanhang, men aldrig tidigare –eller senare– haft en sådan roll. Konserten framfördes i Lycksele och Storuman.