En pratstund med tonsättare Mats Larsson Gothe och regissör Elisabet Ljungar om höstens opera Blanche och Marie

Senhösten 2010
Tonsättaren Mats Larsson Gothe sitter på en buss på Gotland när telefonen ringer. Det är NorrlandsOperans konstnärlige ledare och VD Kjell Englund som undrar om Mats känner till Blanche och Marie och i så fall kan tänka sig att skriva musiken till den tänkta operan under Kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014. Mats ber att få återkomma. Titeln känner han igen. Blanche och Marie gick som teater på Dramaten 2007.

Bok

Mats hoppar av bussen, söker upp ett  bibliotek och lånar Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enqvist. Det dröjer inte länge förrän han ringer Kjell och tackar ja till uppdraget.

2014
Kulturhuvudstadsåret är i full igång och mycket vatten har runnit under broarna sedan bussturen 2010. Vi sitter i kafeterian på NorrlandsOperan och Mats berättar,
–      Boken blev den första jag läste av P O Enqvist och jag upplevde den som väldigt originell. Mer poetisk och drömsk än något annat. Det finns också med i operan, vi kallar faktiskt föreställningen för ett drömspel.

I slutet av juli 2012 var första versionen av librettot klart. Då hade librettisten Maria Sundqvist avslutat det enorma arbetet med att kartlägga boken och strukturera den tidsmässigt. Mats börjar komponera musiken till operan Blanche och Marie i oktober 2012.

Vad är viktigt att tänka på tycker du, när en skriver musik till opera?
– Det viktigaste är att det blir både anspänning och avslappning i musiken för publiken. Historien måste kännas levande, variation är allt! Hela tiden är det nödvändigt att balansera, växla ljusa och mörka register i olika scener, eller tempo och mått av dissonans. Till skillnad från konsertmusik så finns det ju i en opera också scen, ljus och framför allt karaktärer att arbeta med och göra en musikalisk tolkning av, berättar Mats Larsson Gothe.
 Opera kräver ett visst utrymme, ett slags svängrum, fortsätter han. Öronen ska höra nytt hela tiden för att inte tröttas ut. Men publiken behöver också vara öppen, redo att ta in det som hörs och syns på scenen, förstå att det som händer är gränslöst.

– Skräckscenariot är att publiken inte hittar någon röd tråd i musiken, eller att den upplevs för likartad, då ger den upp! menar Mats. 

I Blanche & Marie har jag tagit fasta på de olika karaktärerna och försökt tydliggöra och upprepa dem i musiken för att skapa spänning. Mats gräver i  sin väska och  tar fram en  pärm. Han  berättar att R  Wagner och R  Strauss jobbade  med  en slags   ledmotivsteknik  i sina operor,  ett sätt att ge  karaktärerna  musikalisk  personlighet.  Jag förstår att  det är precis det  Mats också gör när han  pekar på ett  notblad i pärmen med prydliga anteckningar, pekar och förklarar, 

–     Marie Curie här till exempel, är vetenskapskvinna, men också mycket känslosam. Hon är vemod, längtan och passion men med viss saklighet. Instrumentet jag tänker mig för henne är därför det engelska hornet som är vackert och har en vemodig klang i sig självt.Ledmotiv_nära  Blanche Wittman har ett mer fladdrande tema, liksom ljust, i kontrats till Marie, fortsätter Mats. Jag tänker att det är en fjäril som har rymt från himlen och passande instrument blev flöjt och harpa. Professor Charcots entré på scen kommer att förebådas av ett väldigt specifikt motiv. Han är en auktoritär person, ganska fyrkantig men tvivlar samtidigt på sin egen förmåga. Han är egentligen osäker med ett sentimentalt drag, men har ett pompöst yttre. Hans instrument är ofta trombon och fagott. Pierre Curie, fortsätter Mats, är en koncentrerad person med mycket energi. Hans musik är därför intensiv, pockande, lite kvicksilveraktig. Melodin kompletterar också Maries perfekt – för att visa på hur bra de funkar ihop. Sedan har vi Paul Langevin, Maries erotiska passion. Musiken här är mycket olik Pierres; mer lockande och spännande.

Karaktärernas personlighet förtydligas i musiken med andra ord.

– När man spelar Maries, Blanches och Charcots melodier samtidigt, så passar de också ihop, understyker Mats. Deras respektive grundmelodi är alltid densamma, men genom operan genomgår de subtila variationer. Trots det skall alltid respektive karaktär kunna kännas igen.

Mats_pärm  Mats dricker lite kaffe. Mitt är kallt. Denne lågmälde, ödmjuke person har i mina ögon ett rent förunderligt yrke. Undrar hur det går till när man jobbar som han gör.

Du är ju en mycket efterfrågad tonsättare och har skrivit mycket konsertmusik och även opera. Hur många stycken jobbar du med samtidigt?
–     Jag jobbar med ett i taget. Processen är att jag gör färdigt ett stycke så långt som jag tycker att jag kan och sedan lämnar jag det helt och jobbar med något annat. Efter två–tre veckor tar jag fram det första igen och då är det som att höra det för första gången.

Det är enormt viktigt att gå på sitt första intryck, säger han, eftersom det är precis det som publiken oftast också får – en genomlyssning.

Under tiden Mats jobbar med att sätta samman musiken är han däremot känslig för kritik, släpper inte gärna in några andra öron än sina egna just då.

–      Nej, jag delar helst inte med mig av något jag håller på att jobba intensivt med. Du vet, om man själv känner sig riktigt nöjd med något och så är det någon man litar på som hör samma sak och inte tycker det är bra – då blir man ju ledsen!

Vidare berättar han hur han ser regissören Elisabet Ljungar som sin ”redaktör” när det gäller musiken. Att det är otroligt värdefullt att ha en sådan person eftersom arbetet som tonsättare är rätt ensamt. Synpunkterna behövs, men i rätt tid. När han väl varit redo att dela med sig av komponerandet har han och Elisabet därför haft genomlyssningar tillsammans. Det var efter en sådan som det visade sig att den viktiga variationen inte var tillräckligt tydlig på ett ställe,

– Det är i scen 3 när Blanche och professor Charcot träffas för första gången, berättar Mats. Här kom vi fram till att man helt enkelt behövde vila öronen. Det resulterade i en slags musikalisk pratstund på scen istället, så publiken verkligen kan koncentrera sig på att lära känna de två personerna. 

Ledmotivsteknik_pärmDu har sagt att musiken till Blanche & Marie är den vackraste du någonsin skrivit, betyder det att det också är den bästa?
–      Jag är så klart inte rätt person att bedöma det, säger Mats lugnt. Men jag har faktiskt haft otroligt vackra stunder framför datorn! Låter ju skrytsamt när man pratar om sin egen musik ler han, men musik är ju en upplevelse och det är väldigt mycket känslor inblandade. Jag tycker att jag känner när allt sammanfaller och går i lås. Det svider liksom till inuti ”oj det där var vackert”!


När vet du att operan är färdigskriven? När är du klar med ditt jobb?

– När deadline infinner sig haha! En opera är som en levande organism. Faktum är att den lever sitt eget liv och förändras ända fram till premiären. När vi gjorde Poet & Prophetess skrev jag om ett parti så sent som någon vecka före premiären. När repetitionerna drar igång och premiären närmar sig så är det bara att köra och hoppas på det bästa men jag måste hela tiden vara beredd att skriva om, ända fram till premiären. Först när den är gjord kan jag slappna av.

Regissören Elisabet Ljungar kommer leende in i kafeterian med kappan svischande. Heej! Säger hon med hjärtlig röst och öppna armar. En kram är självklar.

Mats_visar_ElisabetDet är första gången Mats och Elisabet jobbar tillsammans.
–      Vi sågs första gången 2011 säger Elisabet och slår sig ner mitt emot mig och Mats. Det första vi gjorde var att gå på Nobelmuseet och se utställningen om Marie Curie!

Jag vill veta mer om hur det är att göra en ny opera. Elisabet säger att det är ett grupparbete där varje beståndsdel är nödvändig.
–      Men alla processer är förstås olika, säger hon. Den här gången träffades det konstnärliga teamet till att börja med och resonerade om helheten: vad handlar det om, vilka huvudspår ska vi välja? Sedan har var och en arbetat med ”sin” bit under kontinuerlig dialog med de andra. Så ses alla igen och de olika delarna sys ihop, man anpassar, justerar och hämtar inspiration från varandra.

Elisabet strör lovord över sitt team och det goda samarbetet. Total prestigelöshet parallellt med att alla är trygga i sin yrkeskunskap gör att kreativiteten flödar.

Alla har vi samma mål, föreställningen ska bli så bra som möjligt. Sedan jobbar vi var och en med olika byggstenar kan man säga, färgerna som blir den vackra tavlan, eller murbruket till huset man sedan vill bo i.

Elisabet har gjort flera uruppföranden tidigare, bland annat operan Svall med musik av Daniel Börtz, som var ett samarbete mellan NorrlandsOperan och Kungliga Operan. Hon tycker att det är fantastiskt att få vara med att ”föda” ytterligare ett nytt verk.

Hur delaktig är du som regissör i till exempel musiken?
– Mats har tagit med mig hela vägen i sin kompositionsprocess, vi har fört en ständig dialog om dramaturgi, om texten, om tidsrymder. Jag älskar det! På det sättet har regin blivit väldigt integrerad i musiken. Vi är otroligt ”tighta” och det har varit ett otroligt roligt samarbete. Nu tar nästa fas vid när musiken och regin ska utvecklas tillsammans med sångarna, kören, orkestern, kostym, ljus och scenografi. För mig är det viktigt att ha en klar bild av regin innan repetitionerna börjar. Sedan växer den, får liv och utvecklas tillsammans med ensemblen ända fram till premiären. Det är mycket härligt arbete som återstår!Elisabet_Mats

Mats håller med. Jag undrar över vad som är mest komplicerat. De är eniga om att det är akt 1. Då är det många första gången-möten, många personer som publiken ska lära känna. Målet är alltid att beröra, och att alla ska kunna förstå, på sitt individuella sätt. 
– Egentligen borde man sälja double-tickets, utbrister Elisabet på sin klingande skånska, så publiken får chansen att ta in allt igen!

Det är musiken som inspirerar hela operan menar Elisabet, det är fundamentet, fastställer hon. Inte orden – eller i det här fallet romanen.

– Det är viktigt att påpeka att Blanche och Marie man får se på NorrlandsOperan i höst inte är romanen med samma namn, säger Elisabet. Det här är operan Blanche och Marie. Ett musikdramatiskt verk som tar sin utgångspunkt i romanen men som står på egna ben. 

Har ni någon favoritscen i operan?
–      Jag tycker att slutet är oerhört gripande men den hemska scenen i mitten av föreställningen då Blanche utsätts för hysteriexperiment, betittad av hela Paris societé, har den absolut vackraste musiken, säger Elisabet. Mats fyller i,

–      I experimentscenen går Blanche in i en egen slags värld för att kunna uthärda situationen, inte minst publikens blickar eller ”vilddjuren”, som hon kallar dem, säger han. Mitt mål här var att skriva det absolut vackraste jag kan, som en slags kontrast till det vidriga som sker i världen, utanför Blanche.

 –      Det lyckades, skrattar Elisabet.

Musiköverlämning
Högtidstund när Mats lämnar över musiken till Elisabet.