Musikalisk magi

Konsert 11.12

Boka Biljetter

Musikalisk magi

I höstens sista konsert framför NorrlandsOperans Symfoniorkester musik ur sagornas magiska värld, bland andra Askungen och Törnrosa. Dirigent är Rumon Gamba.

Vi avslutar konsertsäsongen med musik ur sagornas värld av fyra tonsättare - Coates, Ravel, Tjajkovskij och Stravinskij - som själva förtrollades till att skapa mästerverk av Askungen, Törnrosa och andra berättelser.

PROGRAM
Ravel
: Gåsmors sagor, svit för orkester (1911)
Coates: Cinderella (Askungen), fantasi för orkester (1929)
Tjajkovskij/Stravinskij: Pas de deux ur baletten Törnrosa, akt 3.
opus 66 (1890), i arrangemang för liten orkester av Igor Stravinskij (1941)
Stavinskij: Eldfågeln, svit (1919)

Dirigent: Rumon Gamba
NorrlandsOperans Symfoniorkester

Ravel
Ravel ombads 1908 av sin polske vän Cipa Godebski att skriva några fyrhändiga pianostycken avsedda för barn. Resultatet blev sviten Gåsmors sagor, tillägnad Godebskis barn Mimie och Jean, men uruppförd 1910 i Paris av ett par andra barn, Christiane Verger och Germaine Durony. Båda skulle komma att göra sig aktade namn som musiker och tonsättare.

Ravels idé bakom sitt verk var att frambesvärja sin egen barndoms poesi, men också att förenkla och tunna ut sin egen musikaliska faktur. Han gick tillbaka på Charles Perraults bok Gåsmors sagor från 1697 och valde ut fem sagor, kring vilka han skrev en pavane för Törnrosa, återgav hur Tummetott strödde ut brödsmulor för att hitta hem, vilka dock blev uppätna av fåglar (även klangligt framskymtande i stycket), vidare en kinesisk marsch för pagoddrottningen, en tredelad vals kring skönheten och odjuret, och till sist fångade han den förtätade sagostämningen i den förtrollade trädgården.

1911 gjorde Ravel en bearbetning av sviten för liten orkester, och samma år gjorde han också en något utvidgad balettversion som uruppfördes i Paris 1912. Som fallet senare skulle bli med bröderna Grimm i Tyskland var Perraults sagor i sin svärta knappast lämpliga för barn, även om sådana skräckberättelser spreds via barnjungfrur och andra. Framgången för Perrault blev emellertid enorm, och redan samma år kom sagosamlingen i ny bokutgåva. I hans samling om åtta sagor, en novell och ett par berättelser på rim ingick också den om Askungen, som dock ratades av Ravel.

För Ravel blev Gåsmors sagor betydelsefulla och frigjorde hans lust till det lilla och avvikande. Inte för inte skulle Stravinskij kalla honom en schweizisk urmakare, som fyllde sitt hem med mekaniska leksaker och prydnadsföremål av tvivelaktig kvalitet, men som i hans förkonkretistiska värld hade sin plats i hans lika strama som gränslösa klangvärld. Redan i fyrhändiga barnversionen av Gåsmors sagor lade han in en maximal konstfullhet, som den inledande pavanen, som en liten fuga i sagan om pagoddrottningen och de effektfulla klangfärgsskiftningarna i avsnittet om skönheten och odjuret, likaså orkesterversionens slagverkseffekter av pukor, xylofon, klockspel, celesta och harpa.

Coates
Eric Coates (1886–1957) var en legend i engelsk underhållningsmusik, från början altviolinist – en mycket brittisk gentleman som inte kunde tänka sig att komponera utan proper klädsel med slips till kavaj i harristweed. Han hade förmågan att skriva slitstarka, lagom synkoperade, signaturmelodier, som marschen Calling All Workers till BBC:s oändliga serie "Musik under arbetet". Eller marschen Knightsbridge som likaså i 27 år följde en annan daglig serie, och By the Sleepy Lagoon som i 40 år signalerade serien om skivor att ta med till en öde ö. En av hans textförfattare var Sir Arthur Conan Doyle. Men som sitt mästerverk betecknade han Askunge-fantasin skriven för Eastbourne-festivalen 1929 och dirigerad av honom själv vid uruppförandet.

Året därpå lyckades han övertala BBC till ännu ett framförande, dock efter påtryckningar av ett filmbolag som ville använda musiken i Symphony in Two Flats, en film med Ivor Novello i rollen som kompositör som blir blind och tror sig vinna en tävling med sitt stycke. Coates tjatade envist men förgäves på Sir Adrian Boult att få stycket spelat på BBC-Proms, men han var inte längre riktigt finrumsren. Däremot fick Coates dirigera stycket på skiva. Det tillägnades ”alla med Askungen i sitt hjärta” och byggde på ett ledmotiv, besläktat med  Debussys En fauns förmiddag.

Instrumentationen lär han ha klarat av under en bridgeafton i sitt hem (han avskydde bridge). Fantasin följer Askunge-sagan med hennes dagliga slit, med ett elegant valsintermezzo när hon väl kommer till balen, en långsam vals när hon får dansa med sin prins och parodiska inslag när de elaka styvsystrarna gör släta figurer på dansgolvet. När klockan slår tolv återkommer Askunge-motivet i trumpeterna. Marschmotivet återkommer när prinsen äntligen hittar henne, och ligger som en coda när de far iväg för att leva lyckliga i alla sina dar.  

Tjajkovskij
Stravinskij var stor beundrare av den ibland för vulgaritet anklagade Tjajkovskij: ”Patoset är en del av hans natur, inte utloppet för ett artistiskt ideal”, sa Stravinskij. Som mästerverket över alla andra framhöll Stravinskij Törnrosa vars musik han ville spela in på skiva och dirigera med Ryska baletten på 20-talet, och impressarion Djagilev ville lägga in Stravinskijs orkesterbearbetningar i balettframförandet. Stravinskij  skrev också ett brev till The Times, där han förklarade Törnrosa som det mest överlägsna provet på Tjajkovskijs talang: ”I  sin kunskap om folklig och äldre fransk musik behövde denne kultiverade man inte använda arkelogisk utgrävning för att fånga Ludvig XIV:s epok. Han uttryckte dess karaktär på sitt eget musikaliska språk. Så djärvt agerar bara de största konstnärerna.”

Stravinskij förklarade för egen del att han utnyttjat tillfället att orkestrera några nummer och tillbragt åtskilliga djupt tillfredsställande dagar med att ”återskapa musikens ursprungliga kraft och mästerskap i all dess friskhet och effektfullhet”. Han var noga med att förklara att han inte tillagt något, bara gjort sitt bästa att restaurera vad som lyfts ut ur tidigare produktioner, i originalets anda. Han la till: ”Törnrosa kombinerar mycket levande det sceniska med en enorm orkestral fantasi. Ett exempel är prinsessans entré till trumpeter och trummor, något som mycket väl kunnat göras med harpor och sordinerade stråkar om man velat nå sentimental effekt, men Tjajkovskij ville något annat...Efter revolutionen (i Ryssland) har funnits en klar reaktion mot Tjajkovskij. Opinionen har svängt från honom och närmare Skrjabin. Kanske är det min beundran för Tjajkovskij som får mig att så djupt beklaga detta.”

Stravinskijs ord väckte protester i Paris, där han också tog tillfället i akt att korrigera att han skulle vara discipel till Mussorgskij, Borodin och gruppen De fem: ”Tvärtom känner jag mig stå mycket närmare den tradition, som grundlades av Glinka, Dargomyzjskij och Tjajkovskij. De fems ryskhet stod framför allt i opposition mot ett då förhärskande konventionellt Italien-inflytande. Men den tiden är förbi. Tjajkovskij anklagas också för sin tyskhet. Vilket nonsens. Han var framför allt melodiker.”    

Stravinskij
Eldfågeln blev Igor Stravinskijs genombrottsverk med Djagilevs Ryska balett i Paris 1910. Men han hade börjat komponera på hörsägen en månad innan beställaren ringde upp hösten 1909. Djagilev tänkte ge Anatol Ljadov uppdraget, innan han mindes den okände Stravinskijs uruppförda Fyrverkeri 1908. 26-åringen Stravinskij var då Rimskij-Korsakov-elev och började arbeta i lärarens datja söder om St Petersburg.

En ny epok för rysk dans hade börjat med talanger som Fokin, Pavlova och Nijinskij. Alla bidrog med idéer kring ryska folksagor. Fokin prövade ut koreografin i takt med att varje avsnitt blev klart. Men Stravinskijs möte med Paris blev en chock, att plötsligt möta Proust, Giraudoux och Claudel och kolleger som Debussy och Ravel: ”efter en månad i sånt sällskap var jag glad att få begrava mig i en sömnig by i Bretagne”. Men succén blev total.

När ridån går upp ser publiken ett träd med guldäpplen i trollkarlen Kastjejs trädgård. Kring trädet flyger en sällsam eldfågel, som fångas av tsarsonen Ivan som sökt nattvila i trädgården. Fågeln får friheten när den ger en fjäder i pant. I samma stund ser Ivan slottsdörren öppnas. Tretton förtrollade prinsessor samlas kring trädet, och den blixtförälskade Ivan motstår alla varningar, tills flickorna på en signal försvinner in igen. En storm bryter ut, tvåhövdade monster och till sist Kastsjej själv hotar Ivan till livet. Då minns han fågelfjädern. Eldfågeln visar honom ett jätteägg som rymmer trollkarlens själ. Ivan krossar ägget, makten är bruten, och Ivan får sin prinsessa.

En svit 1911 för stor orkester bearbetades för mindre orkester 1919 – ett halvårs arbete – och reviderades 1945. Alla versioner är dock lika färgstarka och klangfulla.

Text: Rolf Haglund